” ”Det går inte längre grabben”, sa han. ”Du kan inte lira skadad”, och då tog jag det på allvar till sist och besökte en specialist, och det beslöts att jag skulle opereras.
På universitetssjukhuset i Rotterdam la den in en förstärkning i vänster ljumske, och efteråt var jag tvungen att bygga upp mig i klubbens träningsbassäng. Det var ingen lek.
Mino sa åt fystränaren att jag haft det för lätt. ”Killen har bara glidit runt och lekt. Nu måste han få kämpa och ta ut sig helt! På honom bara.”
Jag fick ha en jävla pulsklocka på mig, och någon slags flytväst som höll mig uppe, och så sprang jag i vattnet tills jag nådde upp till min absoluta maxnivå, och efteråt var jag helt spyfärdig. Jag föll ihop vid poolkanten. Jag måste bara vila, kollapsa. Jag kunde inte röra mig. Jag var helst slutkörd, och en gång var jag kissnödig, det blev värre och värre. Men det var inte tal om att orka till toaletten. Det fanns ett hål vid poolkanten och i det hålet pissade jag, vad skulle jag annars göra? Jag var totalt färdig.
I Ajax hade vi en disciplinregel: vi fick inte gå och hämta mat förrän de sa ”varsågoda”, och ofta stack jag så fort jag hörde första stavelsen. Jag var alltid hungrig som en varg.
Nu pallade jag inte ens att lyfta huvudet. Hur mycket de än ropade låg jag kvar vid poolkanten som ett vrak.
I två veckor höll jag på så, och det egendomliga är att det inte bara var tufft. Det fanns något skönt i den där smärtan. Jag njöt av att få ta ut mig helt, och jag började fatta vad hårt arbete betyder. Jag kom in i en ny fas och jag kände mig starkare än på länge. När jag återvände från rehabiliteringen gav jag allt på plan och nu började jag dominera.
Jag fick självförtroende, och det dök upp plakat, ”Zlatan, the son of God”, och den typen av grejer. Folk skrek mitt namn………”
Citat ur
”Jag är Zlatan, Zlatans egen berättelse”
Zlatan Ibrahimovic’, David Lagercrantz
Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2011
ISBN: 9789100126537